Mitt namn är Oummou Birgitta Bah.

Jag är född och uppvuxen i södra Stockholm under 80- och 90-talet. Den platsen och den tiden formade mig – hur jag ser på gemenskap, ansvar och vad som händer när vuxennärvaro finns, och när den försvinner.

Det här är ingen idé som uppstod i ett mötesrum. Det är något som vuxit fram genom erfarenheter, relationer och ett liv nära både styrka och sårbarhet.

Den här rörelsen föddes ur många brustna hjärtan – men också ur hoppet och den envisa viljan att förändra det som inte längre fungerar.

För mig är det här inte ett projekt på distans.

Det är personligt. Det började långt innan Lev & Leva fick ett namn.

Man kan inte påstå att 90-talet var en enkel tid. Det fanns hårda miljöer, sena nätter och ett allvar som krävde att man var närvarande. Men samtidigt fanns det något som i dag känns långt borta.

StockholmD var öppet, vibrerande och levande. Vattenfestivalen, Fryshuset, Plattan – ett stort, enat Stockholm där människor möttes, rörde sig fritt och brann tillsammans. Vi dansade. Länge. Och mitt i allt det där fanns en självklarhet i att vi hörde ihop.

Den känslan är inte borta.

Men den är inte längre självklar.

Det skär i mig att se vart vi är på väg. Det är sorgligt för dem som flytt från fruktansvärda förhållanden i hopp om frid. Och det är ännu sorgligare för de barn och unga som växer upp utan att riktigt veta hur det känns att vara trygga, glada och hemma någonstans.

Det här kan vi inte längre blunda för.

Vi kan inte skjuta det ifrån oss, och det finns inte längre någon plats att sopa undan det som händer. Alltför mycket har redan fått pågå i det tysta. Nu är det synligt. Nu angår det oss alla.

För första gången i mitt snart 45-åriga liv i Sverige kan jag se något ovanligt.

Jag kan se människor från helt olika håll enas om samma sak: vi måste göra något.

Det var nog för länge sedan.

Det var i den känslan Lev & Leva föddes.

När Lev & Leva tog form var vi sex personer i teamet. Sex människor som trodde på mig, trodde på oss, och hoppade på utan att tveka. Det fanns ett driv, ett mod och en energi som bar oss framåt. Jag investerade mina egna pengar. Några av dem gjorde detsamma. Inte för vinning – utan för att de såg värdet, nödvändigheten och möjligheten.

Det engagemanget kommer jag bära med mig för alltid.

När bidragen uteblev förändrades allt. Jag stod skuldsatt, krossad och djupt skamsen. Det blev en mycket mörk tid. Jag visste inte hur jag skulle svara människor som trott på oss. Jag visste knappt om jag skulle orka resa mig igen, än mindre ta upp Lev & Leva på nytt.

Men nästan på pricken två år senare står jag här med en annan känsla.

Jag har laddat ur – och laddat på.

Jag är redo. På riktigt.

Redo för 2026. Redo att bygga långsiktigt, hållbart och tillsammans med rätt stöd.

Jag har lärt mig är att god vilja inte räcker.

Engagemang räcker inte. Energi räcker inte. Det måste finnas struktur, uthållighet och ett ansvar som håller även när det blir svårt. I Lev & Leva gör vi därför saker annorlunda nu. Vi bygger långsamt. Transparent. Steg för steg. Vi romantiserar inte arbetet med unga, och vi underskattar inte allvaret i den tid vi lever i.

Vi vet att det här inte kommer att vara enkelt.

Men någonstans måste man börja.

Vi kan inte fortsätta stå still, peka finger, kasta skuld eller fastna i vem som borde ha gjort vad. Det hjälper ingen – allra minst de unga.

Jag tror på Lev & Leva därför att jag har sett vad som händer när människor faktiskt lyssnar på varandra och möts på riktigt. Vi möter unga där de är, på deras villkor, med respekt för deras verklighet. Vi pratar inte över huvudet på dem, och vi förenklar inte deras liv.

Och jag säger det här med full ärlighet:

Jag har ännu inte mött en människa som, när de verkligen förstått vad Lev & Leva handlar om, inte har känt hopp. Inte har velat vara med.

Det säger mig att det här behöver nå rätt ögon, rätt öron, rätt hjärtan.

För det här är inte naivt. Det är nödvändigt.

Det är vårt ansvar.

För barnen som växer upp nu.

För dem som kommer efter.

För hela Sveriges skull.

Det var nog ,För länge sedan…